Jag hade en sådan fruktansvärd ångest i natt. Jag låg i 6 timmar och försökte somna, vid 6-tiden imorse så somnade jag äntligen in. Jag låg och grät, tänkte och skrev en lista över varför jag var så ledsen. Hur kan det vara såhär? Jag är 26år, jag vill slippa mina destruktiva tankar och vara glad även om det bara är för stunden.

När jag träffar en ny kille som jag redan gillar från början så njuter jag aldrig över att jag tycker om honom, utan är alltid orolig över hur han ser mig, om han vill ha mig och vad han vill med mig.

När jag träffar någon som gillar mig mer som jag egentligen inte är intresserad av så struntar jag i min egna känsla och träffar honom bara för att det är bekvämt att han någon som tycker om en..

• Så under 2010 så ska jag bara träffa de som jag verkligen tycker om, om jag inte gör det så är det bättre om man är kompisar.

• Under 2010 ska jag uttrycka mina känslor mer och bättre, jag ska inte vara rädd för rejection eller för att höra svaret, även om det är tungt. Det kanske är värt att verka sårbar och gråta för att man inte fick höra det man ville, men då slipper jag iaf gå i ovisshet.

När jag började i 7:an hade jag redan hunnit komma in i helt vikthetsen. Det började egentligen redan i sexan, men var inte alls i närheten av vad det skulle bli. AMP var vad jag kallade det, AvMagringsPlan. AMP = min bantning, det var juh fult att "banta" så jag döpte om det och klottrade mina hemliga "AMP"-signaturer i mina skolböcker.

Jag kände mig så ensam, hade ett konstant hål i mitt hjärta och hade svårt att uttrycka mina känslor. Aldrig skulle jag kunna säga att jag var ledsen.. Jag läste massor av anorexiböcker, tränade som en galning och trodde på allvar att jag skulle bli smal, bara jag bastade mycket. Jag gick från ett BMI på 19.9 till 16.9, smalare än så har jag aldrig varit igen.

På sommarlovet i 7:an mot 8:an så träffade jag några tjejer som jag började umgås mycket med. Vi smygrökte, drack öl, solade i bikini om dagarna och sov över hos varandra flera gånger i veckan. En kväll skulle två av mina killkompisar komma till mig, jag minns att jag struntade i att äta middag (kycklingsallad, haha sjukt att jag kommer ihåg det) men min tjejkompis åt. Jag ville juh känna mig smal och fin. Den natten kysstes jag med min barndomspojkvän och så tog han mig på brösten, minns hur ovant det var. Några veckor senare så åkte min familj utomlands, tror nästan att mamma insåg vad som var på väg att hända och ville förhindra med resan, vilket fungerade rätt bra.. Sol, bad och feta frukostar i två veckor.

Jag hatar hatar hatar min kropp. Jag är verkligen tjock, alltså flabbig. Det känns som att hela jag är en degklump och jag tar tag i veck i min fläskiga mage eller ser de feta låren och äcklas. Kan inte ta till mig "du har en fin kropp" som någon kille sa idag, för det är inte jag. Jag är äcklad av mig själv och vill bara bli av med min kostym så att jaget får komma fram. Förstår ni? Jag är inte såhär i kroppen, jag är smal, men innuti liksom..

Myt 1: Ätstörningar har bara med vikt och mat att göra
Sanning: För de allra flesta av oss är det en självklarhet att detta är en myt. Men det är fortfarande många som inte vet om att ätstörningar är psykologiskt betingat. Besattheten av mat och vikt är bara ett symtom av själva sjukdomen.

Myt 2: Alla som har ätstörningar har anorexia eller bulimi
Sanning: Det finns massor utan ätstörningar, de flesta har inte ens en benämning. BED, ortorexi och EDNOS är exempel.

Myt 3: Killar vill ha någonting att ta på.
Sanning: Visst låter det bra, men det är tyvärr inte sant. Förrutom att de som är smalare (har fina kroppar) är mer eftertraktade så har jag egna erfarenheter. När jag väger som minst blir jag betraktad som snyggast, får flest ragg, kompimanger, blir utbjuden på dejter mm.

Myt 4: Har man ätstörningar så är man smal, du kan se på någon att den personen är anorektisk.
Sanning: Ätstörningar är mentala sjukdomar, iom att man aldrig kan veta vad någon annan tänker eller känner så kan man inte heller se på någon att den lider av ätstörningar.

Myt 5: Anorektiskt leverne är inte skadligt om man inte är underviktig.
Sanning: Obalans i elektrolytbalansen i kroppen kan göra att man kan dö, vid vilken vikt som helst. Desstom skadar långsiktig brist både skelettet och kroppen även om man inte är underviktig.

I Top Hälsas januarinummer har de tagit fram de 30 bästa tipsen inför 2009. Jag har sorterat ut de 5 bästa. För att se alla 30 tips så köp tidningen, det är en grym tidning!




Var mycket mer sann mot dig själv. och ditt eget hjärta så att du och dina drömmar får större plats i dett eget liv. Utvärdera måsten och borden för att se om det verkligen är måsten eller borden eller om det är du själv som har för höga krav på dig själv. Ett bra löfte är att utmana minst en rädsla som du vet håller dig tillbaka i ditt liv eller på jobbet. Genom att göra det så kommer du att må ännu bättre.

Elias kommentar: Jag ska fokusera på mina drömmar och mål och sortera bort det som jag bara gör för andras skull. Jag ska prova nya saker och inte vara rädd för att misslyckas.


 Lova dig själv att laga mat hemma åtminstone fyra dagar i veckan, och hoppa över hel- och halvfabrikat när du gör det. Geonom att laga mat från grunden slipper du och din familj onödiga tillsatser och vet vad ni stoppar i er. Maten blir godare, nyttigare och billigare.

Elias kommentar: Jag är ett stort fan av halvfabrikat. Men jag börjar att sätta ett mål att laga mat från grunden iaf 1-2 gånger i veckan. Går det bra så utökar jag det.



Låt kundvagnen digna av färsk frukt till frukost, efterrätt och mellanmål. Ha som målsättning att både kokta och råa grönsaker ska ingå i middagen. Köp mycket av lök, rotfrukter, potatis, kål och bönor på burk. Det är billigt, håller länge och gör alla rätter godare.

Elias kommentar: Min mat ska till största del bestå av grönsaker. Rotfrukter är lite svårsmält och kan ge mig ont i magen och bönor innehåller för mycket kalorier.




Du bör lova dig själv att planera  maten och veta exakt vad du ska äta till frukost, lunch, mellanmål och middag dagen efter. Då blir matvanorna så mycket bättre, eftersom du slipper välja dina måltider med magen vrålande och reptilhjärnan inkopplad. Det innebär att du får lättare att göra sunda val och äta lagom mycket.

Elias kommentar: Den där Paulún (som skrivit tipset) än en klok kille.



Lova dig själv att bli hälsorik.! När världsekonomin vacklar kan du ändå göra investeringar- i dig själv! Se frukt och grönsaker som din pensionsförsäkring. Lyssna gärna på alla råd om hur du ska sköta din kropps "hälsokonto", men följ det som känns bäst för dig. Och som med all bra investering- sköter du den klokt så kan du leva i lite sus och dus på räntan...

Elias kommentar: Jag tycker egentligen redan att jag lyssnar på råd och plockar det som känns bäst för mig. Så jag ska keep up the good work.

Jag har varit så osocial på sistone. Mycket för att jag är sjuk, men det är nog främst för att jag inte orkar umgås med de som är mina vänner. Det är inte så att jag ogillar dem. Det finns nog egentligen ingen anledning, förrutom jag själv såklart. Det är jag som är dum. Och jag blir så arg på mig själv att jag inte orkar spendera flera timmar om dagen i telefon, eller träffas och fika, eller berätta om hur misslyckad jag känner mig just nu. Jag har ingen som helst framtidstro just nu.

Jag vet att jag är ung och kan göra precis vad jag vill. Men det känns som att jag sitter fast med en jätteliten lägenhet som jag knappt kan andas i och det känns så osäkert om jag säger upp den och flyttar till en 2:a-handslägenhet. Rätt vad det är kanske man hamnar på gatan. Jobbet och skolan.. allt är bara en enda röra. Då andra 25-åringar är färdigutbildade så sitter jag här, med många år kvar. Jag tycker inte om när jag tänker denna tanke, men den dök upp i mitt huvud för några dagar sedan. Jag har ingenting att leva för.

Idag har jag storhandlat. Jag älskar att handla mat, att gå runt i butiken, läsa på alla innehållsförteckningar och smygtitta ner i andras matkorgar. Det är nästan så att man lär känna personen genom innehållet i vagnen. I småbarnsfamiljen är det massor av blöjor, välling, flingor, köttfärs, pasta och kycklingfileér. I sportfånens korg ligger det proteindrinkar, bars och kyckling i mängder. Bäst att se är ändå jojobantarens matkorg, för nu ska jojobantaren minsann lyckas bli smal. Fyller sin vagn med färsk frukt, flera olika bönsorter, grönsaker och allt annat som jojobantaren har läst ska vara bra. Men när jojobantaren kommer till kassan rycker hon snabbt åt sig en chokladkaka och tror att ingen ser.

I min matkorg är det två läger. Lägren består av bra och dålig mat och det är ett paradoxalt korginnehåll, som om jag inte kan bestämma mig. Dels har vi då tomaterna, äpplena, minikeso och rågrut. Sedan har vi snickers, mums mums, chokladkakor och billys lasagner. Allt det senare ser jag så småningom i toaletten. Fan, jag glömde köpa Óhoj chokladsås.

Jag har inte ens gått och lagt mig än. La mig för att läsa en anabok som jag har haft i säkert 10-12år. Så kommer jag på den utomordentliga iden att kika vad mina gamla ana-/mia-vänner har för sig. Och nu rinner det ett par tårar för den enorma  saknad jag känner att tillhöra ett sammansvetsat gäng, för någon som vet hur det är och för att ingen av dem är friska. De som hade bulimi har fortfarande ett helvete med hetsätning, kompensering och självhat. Och de som hade anorexia svälter fortfarande, räknar kalorier och driver pro-ana-bloggar. Som jag.

Jag har suttit och filosoferat en liten stund över vad jag helst skulle ha, anorexia eller bulimi. Villkoren är att du väger exakt lika mycket vad du än väljer. Jag skulle nog välja anorexi, känslan av kontroll är helt oslagbar. Men så har vi baksidan med yrsel och känsla av hopplöshet. Skulle jag välja bulimi är det för känslan efter att ha kräkts och att ibland kunna släppa kontrollen, men så känner man sig alltid misslyckad. Men jag väljer nog ana ändå. Vad skulle du välja?

Oj vad tiden rinner iväg idag. Jag som hade tänkt att gå och handla innan jobbet, fast det är inte pga tidsbrist som jag inte ska köpa mat utan för att min plånbok gråter. Bokstavligen. Jag har inte något SL-kort heller så jag kommer att få gå ifrån centralen ända hem till min lya, 1½ timmes förbränning efter jobbet.

Jag tror att jag gick ner femton kilo i natt när jag sov, det är som att när jag lämnar frosstaden så lämnar jag allt fett där, eller iaf mitt hemska matintag. Eller så är det det dåliga självförtroendet som jag hade som yngre som jag lämnar. För att återgå till ett av mina nyårslöften, att göra mera roliga saker, så är det något som jag verkligen ska försöka göra och mitt nya slagord är att våga. Jag ska våga tacka ja till event, våga dejta, våga berätta hur jag känner, våga sänka garet och kunna ta kritik, våga misslyckas. Våga leva.

Det har hänt en hel del mentalt medan jag har varit i frosstaden, funderingar på vad som är viktigt och vad jag vill. I och med mina nya tankar så har jag en lång lista med nyårslöften, jag som "bara" brukar lova att bli en smalare ana.

- Bli bättre på att höra av mig till folk
- Åka hem till frosstaden oftare, ta hand om mina nära och umgås med de jag älskar
- Rycka upp mig (-07 var ett tungt år)
- Träna och gå ner i vikt (nähää?)
- Göra mer roliga saker, resa, leka, flirta, tacka ja, våga
- Vara mer kreativ, måla, pyssla..
- Göra saker som jag mår bra av, allt ifrån att säga upp destruktiva förhållanden till att vardagslyxa med att sola
- Ha ett roligare -08, som -05 då jag flyttade till Sthlm (då jag började blogga), verkligen inte som detta jäkla -07!

Det var länge sedan jag fick kommentarer om att jag måste "bli frisk", men detta fick jag idag:

"Vad sägs om att söka hjälp, för du är verkligen sjuk min kära!!!, livet som frisk är så mycket bättre, jag lovar!!"

Vad ska jag säga? Ibland vill jag verkligen verkligen bara sluta tänka som jag gör, kunna äta och vara glad. Något av det jobbigaste med allt är att jag är så ensam i det här, jag isolerar mig från min omvärld och vill inte vara med på sociala tillställningar. Hela hösten har jag tackat nej till allt som min klass har hittat på, tackat nej till alla tillställningar med jobbet och tackat nej till dejter, allt på grund av mina ätstörningar. Mina tankar tar enormt mycket tid och kraft och jag ger allt vad jag kan, jag skulle ge vad som helst. Och ibland när jag ger så mycket till mina ED och knappt går ner något, då vill jag ge upp, det blir som inte värt det.

Men när jag får dessa tankar om att bli frisk så vet jag samtidigt att det går inte. Det går inte. Jag finner en sådan enorm trygghet i ätstörningarna, jag är ingenting utan. Jag vet ingenting annat. Och som den anonyma kommentaren antyder är "livet så mycket bättre" om man är frisk. Vad är det som är så jäkla bra?

Känner mig glad. Jag -glad. Glad! Det är helt otroligt, jag vill nästan gråta. Och jag är inte glad för att någon har sett mig eller att jag känner mig uppmärksammad, utan jag är glad helt i mig själv. Att jag är jag, iaf idag.

Jag ska ha en egodag och ta mig iväg på bio, jag har sminkat mig och har på mig en ullklänning som jag aldrig har använt. Jag köpte den förra vintern på Mango för 600:- och så har den aldrig lämnat byrån. Jag har varit för tjock för den, men idag bryr jag mig inte, idag har jag en glad-dag. Jag har redan proppat i mig en mumsmums och lite majs och har inte ens ångest, för idag är det min glad-dag. Jag känner mig inte ens fast i mina ätstörningar idag, liksom oövervinnerlig.

Bara för att jag har en glad-dag så kommer jag att ladda upp bilder på mig (kroppen då) senare ikväll/natt. Så får ni se hur tjock jag verkligen är, för idag bryr jag mig inte. Glad glad-dag till alla mina läsare!

Ibland leker jag med tanken att jag skulle berätta för någon. Denna någon varierar från gång till gång, ibland är det någon barndomskompis, ibland en nära vän, ibland en skolkamrat. Ibland är någon mamma. Men det skulle aldrig någonsin hända i verkligheten, för det läskiga är att jag är egentligen ingenting utan allt det här.. Och ingen vet hur jag är på riktigt, inte ens jag.. Hur kunde allt gå så tokigt?

Jag börjar tvivla på om det finns någon där ute som faktiskt är sund och lever ett normalt liv med tallriksmodellen och en endaste bit mörk choklad en gång i veckan. Eller vad är egentligen normalt och sund? Varför denna tankeställning har dykt upp är för att mitt liv förändras så drastiskt när någon kommer på besök eller om jag åker hem till frosstaden. Eller när jag får se någon annans matsituation.

När någon kommer och hälsar på mig så brukar jag försöka äta mer "normalt", kanske tom mat ute någon gång, men oftast tar ångesten över när man väl är där och mina gäster brukar tycka att jag inte äter då jag tar exempelvis soppa. Eller om vi ska äta mat hemma och istället för att äta typ kyckling och ris äter min gröt så undrar de vad jag lever på. Istället så köper jag godis eller något annat onyttigt för att visa dem att jag visst äter, "titta vad onyttig jag kan vara" och "jag är inte ätstörd som du tycks tro".

Min gäst som är här nu har inte heller en sund livsstil, jag får inget grepp om hur gästens matsituation ser ut i vardagen men när gästen är här så är den katastrofal. Under tiden här så har gästen bland annat ätit; 1 påse ostkrokar (1000kcal), 1 stor låda pepparkakor (600 g), ca 700g lösgodis (3600 kcal), 3kg risgrynsgröt (3000 kcal) och kexchoklad. Min gäst är faktiskt en ständig jojobantare och jag tycker att gästen som har alla förutsättningar i världen att äta "sunt" borde göra det (jag skulle bara bli tjock så det kommer inte på fråga!!), för att må bättre i kroppen och inte vara så trött och ligga och sova jämt.

När jag härom dagen åt blomkål och frågade om gästen ville smaka så rynkade gästen på näsan och tyckte att det jag åt var äckligt. Det känns som att endel inte vill äta nyttig mat i ren protest för att det "ska" vara äckligt. Det känns även som att min gäst är ute efter en snabb fix (dvs bli smal snabbt) och sedan kunna återgå till ett onyttigt leverne, jag försökte förklara att det går inte. Okej, även om jag inte lever sunt själv så vet jag i teorin hur man bör äta och träna för att kroppen mår bra, vilket min gäst vet om att jag vet.. men återigen känns det som att det blir en protest mot det jag säger om att man inte kan äta flera tusen kalorier extra och behålla en normal vikt som min gäst vill. Min gäst är lite överviktig nu, har varit det stora delar av livet och som det ser ut med jojobantandet så kommer gästen fortsätta med detta liv och samma ätströningar som jag, fast just tvärtom.