När jag var liten så var jag väldigt smal. Tidigt under min bloggtid berättade jag om hur jag alltid har varti besatt av tanken att vara smal, på badhuset jämförde jag mig med mina jämnåriga för att försäkra mig om att jag var smalast och då var jag jätteung. När jag gick på dagis någongång så följde jag med min bästa vän och hennes mamma till badhuset, jag var kanske 5-6år och min vän var 4 och än idag minns jag hur otoligt glad jag var när jag jämförde mina revben med min väns och såg att jag faktiskt var smalare.

Jag läste i en av mina nya favoritbloggar om olika matminnen och drog mig till minnes. Det var tidig fritidstid, jag tror att jag gick i tvåan. Vi höll på med någon typ av pjäs på roliga timmen och vi alla hade kommit överens om att ta med oss fika, jag hade övertalat mamma att skicka med mig coca cola och polarkakor (ni vet de där halmånsformade bröden) och det var tänkt att räcka till fler än mig tror jag. När det väl var dags för att fika så var det ingen som hade tagit med sig någonting och jag skämdes, jag skämdes för att jag hade varit så glupsk att jag hade övertalat min mamma att skicka med mig fika när ingen annan hade gjort det. Så jag låste in mig på toaletten och åt upp nästan allt. Min dåvarande bästa kompis hjälpte väl till lite, men jag skämdes ändå som ett djur över att ha vräkt i mig så. Och så skämdes jag inför min mamma så jag var tvungen att äta upp allting och inte ta med någonting hem.. låtsades att alla hade ätit.