Hej babes

Idag har det gått en vecka på min nya diet, känns riktigt riktigt bra. Jag har kanske inte gått ner så mycket i vikt, men det känns att jag har blivit tightare, magen slimmare och benen ser fina ut i kjol. Bäckenbenen går att knacka på igen ;)

Jag skulle dock behöva lite thinspo, vet ni om någon bra pro-ana-blogg. Någon som är aktiv, som har mycket bilder, helst lite äldre ålder, bilder på sig själv osv. Och ingen recovery-blogg, för det är inte min grej :) Så länka de bra bloggar som ni läser/skriver!

För ett tag sedan träffade jag en ny kille (jag vet att det inte går att hålla reda på dem för er så det är däför jag inte går in djupare på det), han är så sjukt snygg, sov med honom en natt och kunde inte sluta tänka på hur jäkla vacker han är, puh! Iaf så ville han att jag skulle komma och sova med honom i natt, på något konstigt sätt tog jag illa upp och blev sur via sms. Eftersom det är nytt och väldigt känsligt så tror jag att det var slutet på våran kontakt, tack och hej once again liksom. Mitt fel ofc.

Ni kan aldrig gissa vem jag träffade idag, en känd bulimiker som skrivit en bok om sin väg ut ur bulimin. Av en slump så pratade vi lite, jag ville så gärna fråga henne om allt som har med ED att göra.. Vem kan det vara..

Egentligen har det varit en ganska bra dag, men jag känner mig lite.. typ dissad. Hatar när jag ex frågar om man ska göra någonting (det här gäller bara killar som jag gillar) och om de sedan säger att de har andra planer, så blir jag så sjukt ledsen och liksom äcklad av mig själv. Jag har ordentliga problem med rejection.. Jag ångrar mig alltid att jag har frågat och blir väldigt avig mot killen.. Fan vad jag hatar det. Hur kan det ha blivit såhär? Mina känslor i just den frågan blir alldeles out of proportion, klart att de har ett liv utan mig med. Men ändå..

Jag har blivit beroende av hälsovakten, jag äter så mycket bättre mat, mer varierat, försöker verkligen få i mig både B2, B6, A, C, järn, kalcium mm. Titta vad duktig jag är!

När jag började i 7:an hade jag redan hunnit komma in i helt vikthetsen. Det började egentligen redan i sexan, men var inte alls i närheten av vad det skulle bli. AMP var vad jag kallade det, AvMagringsPlan. AMP = min bantning, det var juh fult att "banta" så jag döpte om det och klottrade mina hemliga "AMP"-signaturer i mina skolböcker.

Jag kände mig så ensam, hade ett konstant hål i mitt hjärta och hade svårt att uttrycka mina känslor. Aldrig skulle jag kunna säga att jag var ledsen.. Jag läste massor av anorexiböcker, tränade som en galning och trodde på allvar att jag skulle bli smal, bara jag bastade mycket. Jag gick från ett BMI på 19.9 till 16.9, smalare än så har jag aldrig varit igen.

På sommarlovet i 7:an mot 8:an så träffade jag några tjejer som jag började umgås mycket med. Vi smygrökte, drack öl, solade i bikini om dagarna och sov över hos varandra flera gånger i veckan. En kväll skulle två av mina killkompisar komma till mig, jag minns att jag struntade i att äta middag (kycklingsallad, haha sjukt att jag kommer ihåg det) men min tjejkompis åt. Jag ville juh känna mig smal och fin. Den natten kysstes jag med min barndomspojkvän och så tog han mig på brösten, minns hur ovant det var. Några veckor senare så åkte min familj utomlands, tror nästan att mamma insåg vad som var på väg att hända och ville förhindra med resan, vilket fungerade rätt bra.. Sol, bad och feta frukostar i två veckor.