När jag började i 7:an hade jag redan hunnit komma in i helt vikthetsen. Det började egentligen redan i sexan, men var inte alls i närheten av vad det skulle bli. AMP var vad jag kallade det, AvMagringsPlan. AMP = min bantning, det var juh fult att "banta" så jag döpte om det och klottrade mina hemliga "AMP"-signaturer i mina skolböcker.

Jag kände mig så ensam, hade ett konstant hål i mitt hjärta och hade svårt att uttrycka mina känslor. Aldrig skulle jag kunna säga att jag var ledsen.. Jag läste massor av anorexiböcker, tränade som en galning och trodde på allvar att jag skulle bli smal, bara jag bastade mycket. Jag gick från ett BMI på 19.9 till 16.9, smalare än så har jag aldrig varit igen.

På sommarlovet i 7:an mot 8:an så träffade jag några tjejer som jag började umgås mycket med. Vi smygrökte, drack öl, solade i bikini om dagarna och sov över hos varandra flera gånger i veckan. En kväll skulle två av mina killkompisar komma till mig, jag minns att jag struntade i att äta middag (kycklingsallad, haha sjukt att jag kommer ihåg det) men min tjejkompis åt. Jag ville juh känna mig smal och fin. Den natten kysstes jag med min barndomspojkvän och så tog han mig på brösten, minns hur ovant det var. Några veckor senare så åkte min familj utomlands, tror nästan att mamma insåg vad som var på väg att hända och ville förhindra med resan, vilket fungerade rätt bra.. Sol, bad och feta frukostar i två veckor.