Hej Elia
Jag bor fortfarande hemma och vad jag har förstått så har du också bott hemma och haft ätstörningar. Tyckte du inte att det var svårt att komma undan mat och så? Hur gjorde du då?
Kram Lina

Hej Lina
Ja, det har du alldeles rätt i att jag bodde hemma i många år samtidigt som jag hade problem med ätstörningar. Det svåraste var nog att dölja att man inte åt, jag kräktes väldigt sällan på den tiden. Mina föräldrar har alltid jobbat väldigt mycket så jag har umgåtts ganska mycket med mina syskon och de var inte direkt några frukostätare, så det var inte så svårt att komma undan. På eftermiddagarna när jag kom hem så har jag haft olika perioder. Vissa perioder så har jag gjort negerbollssmet och ätit direkt ur skålen eller gjort kladdkaka och gömt den i mitt rum och hetsat när ingen sett.

Andra perioder åt jag litelite när jag kom hem och sedan åkte jag iväg och tränade, Så att dölja mina matproblem i vardagen har egentligen inte varit några stora problem. På helgerna var det lite annorlunda, men även då tränade jag mycket så jag hade mina egne rutiner. Annars var det det vanliga, ljuga om hur mycket man ätit, säga att man är mätt, man har redan ätit, ingen matlust mm. Tyvärr har jag inget roligare svar än så, men tack för en jättebra fråga, den fick mig verkligen att fundera.

Har du en fråga eller bara något du vill säga, maila mig. Skriv gärna om ni inte vill att ditt mail ska hamna i bloggen. Någon frågade om jag redigerar mailen något. Jag tar bort namn som är för avslöjande eller gör valdigt svårlästa texter lite läsvänligare.

Hej. Jag vet inte hur jag ska börja egentligen. Jag är så glad att jag hittade din blogg för jag känner igen mig så mycket. Jag bor tillsammans med min pojkvän men vårat förhållande är inte alls speciellt bra. Han tycker att jag ljuger för honom och det gör jag, mina lögner kommer automatiskt för att jag har ljugit om mina ätstörningar så länge. Han vet om att jag har problem med att äta ibland, men killar fattar inte sånt, han säger bara att jag ska äta. Nu är det så att jag har funderat på att flytta ifrån honom, jag skulle behöva bo själv ett tag för jag har alltid bott med någon. Först hemma och sedan med honom. Om jag gör det så kommer alla fatta att det är något fel mellan oss. Min mamma och pappa kommer tro att det är slut för de vet inget om mina problem och de typ älskar honom. Jag kommer inte att ha några vänner för alla som jag känner är hans vänner. Vad tycker du att jag ska göra? /Trollet


Hej Trollet.

Jag tycker att du ska fundera på varför du vill bo själv, är det för att ha tid att fundera, typ lära känna dig själv eller är det för att du ska kunna svälta dig ifred? Det låter som att du bara ser dig själv som "flickvännen", inte som en egen individ, börja göra något för din egen skull, kanske börja en målarkurs eller börja dansa. Skapa en egen omgängeskrets och var rädd om den, för om det någonsin tar slut så är det väldigt skönt att ha stöttande vänner. Kanske har din pojkväns kompisar någon flickvän som du skulle kunna tänka dig "bli kompis med". Dra med henne ut, drick massa drinkar och dansa hela natten lång. Sno henne och låt henne bli din kompis, inte hans eller er. Jag tror inte att dina föräldrar blir besviken eller så på dig, snarare tror jag att de kommer förstå dig om du förklarar varför du villl bo själv. Om du inte känner dig redo att berätta om din ätstörning så säg bara att du vill ta reda på vem du är utan pojkvän.

Ta hand om dig söttrollet!

Har du något på hjärtat? Maila mig: [email protected]

Hej Elia
Ville bara säga att du har en bra blogg, alltid intressant att läsa. Jag själv har ätstörningar jag med, bulimi. Ibland hatar jag det, ibland älskar jag det, fast jag orkar inte med det riktigt. Jag har varit sjuk länge och jag tror aldrig att jag kommer att bli frisk.Tänkte fråga dig om du har tänkt på det här med att blir frisk, vad vill du? Vilka behandlingsmetoder tror du på? Till sist, har du något tips på vad man kan äta när man måste, om man ex äter med familjen och inte kan kräkas efteråt.

Kramar från Eveline

Hej Eveline

Tack så mycket, jag försöker så gott jag kan ;) Jag tycker alltid att det är lika tungt att läsa era ord när jag förstår hur många som mår så dåligt. Jag vet precis vad du menar med att du hatar det och älskar det på samma gång. Jag har så många gånger frågat mig, vad är jag utan mina ätstörningar? Jag tror att alla kan bli friska, men att det måste komma inifrån och jag är inte där än.

Jag tror att det finns de som har haft det jättejobbigt med en enorm kamp inombords där det helt enkelt fattas något och jag tror att det är svårare att bli frisk då än om man har "en släng av anorexia". Jag vet faktiskt inte vad jag vill. Jag tror inte att det där med "frisk" är något för mig, men jag vill att alla andra aldrig ska ge upp hoppet. Det där med behandlingsmetoder är så jäkla svårt, spontant tror jag att KBT (kognetiv beteendeterapi, googla på det) passar de allra flesta, men så finns det de som kanske någon annan behandlingsmetod fungerar bättre på. Mando verkar bra, men skulle inte passa mig.

Tillslut till den lättaste frågan. Ät av salladen, råkosten och köttet,  och kom med bra undanflykter som du har övat in innan så att det inte blir så att du stammar fram att du kanske.. ehm.. åt.. mycket innan.

Kram Elia