Jag fick hem en papperslapp idag, tydligen borde jag flytta snart, så nu när jag är halvfull så har jag bokat en massa lägenheter, det blir en glad överraskning när jag är spiknykter igen. Det är alltid trevlig med fyllespratt, lurar liksom nyktra Elia. Och så har jag ätit käckebröd, för det man äter medan man är onykter gills inte. Lurar nyktra Elia all over again! Hon vet ingenting! ;)

Nu ska jag svara på heta mess från en het kille, surprice när jag kikar i utkorgen imorgon.. :)

Har varit inne i stan hela dagen och nu när jag kom hem så hetsade jag. Glass, mackor, ris, you name it och så kräktes jag. Det värsta med kräkandet är när man vet att man inte har fått upp allt. När man står där med fingrarna i halsen och spya längst hela armen och man hara hucklar, det går inte mer. Man försöker och försöker, stoppar fingrarna längre ner, men ingenting mer kommer. Och efteråt så blir man varm och trött och pulsen dunkar i hela kroppen.

Och så ofta när jag hetsar så ringer telefonen, det är som att någon försöker förstöra. Och givetvis så hände det nyss, en gammal dejt som säkert ska ut ikväll..

Ja, då kom det. Jag har försökt äta normalt idag, överslagsräknade det till ca 1000 kcal. Det har ändå fungerat, utan ångest, fastän jag har kylen och frysen full med mat. Som jag dessutom fyllde på med frossmat idag för 400:-, ni vet snickersglass, daimglass, delicatobitar, choklad.. Och som jag sa tidigare så väntade jag bara på att hetsätningen skulle komma. Det är så konstigt att man liksom väntar på den, och jag kan förstå att andra, friska, inte överhuvud taget vet vad jag pratar om. Men det är som en känsla, av rastlöshet och oro. När jag känner mig ensam, eller bortglömd, eller ledsen.

Och så kom den, hann städa toaletten innan, men sedan frossade jag och kräktes. Nu är jag lugn igen, ont i huvudet, men lugn.

Tung dag idag. Smågrinar över att jag har lyckats förstöra mellan mig och "Den Speciella", men det tar inte ens slut där, utan jag har förstört annat också.. suck. Smågrinar för att jag på något sätt känner igen mig i barnen i programmet "Vi äter oss till döds", fast jag var spinkig när jag var liten. Jag känner igen mig i hjälplösheten,  i att inte känna kontroll, att vara ensam. Känner mig så stor..

Ah, jag är ett sådant matvrak! Tänker på mat, drömmer om mat, tycker alltid att det luktar mat i trapphuset och är avundsjuk på vad andra äter. Ni vet, själv sitter man där med en egenkomponerad låg-kcal-sallad och jobbarkompisen kommer in och har köpt en pizza. Eller en kebabtallrik. Eller lasange. Eller kyckling och pommes. Och som besatt så sitter man och stirrar, avundsjuk, men ändå inte. Önskar att man vore normal, eller iaf ensam så man kunde trycka i sig all mat och kräkas ifred.

Imorse så hade jag något jätteviktigt att berätta för er, men senil som jag är så har jag glömt det. På jobbet har vi jättemycket att göra just nu, det är skönt för då går tiden snabbt och jag springer av mig kalorier. Bra nu när jag inte har tränat på ett tag, ja, jag har råkat i latträsket igen. Lat, fet och äcklig. Inget nytt utan samma ekorrhjul som alltid..

Ska försöka få några timmars sömn nu, med sminket på och vetskapen om att jag ska upp om fyra timmar. Upp till ekorrhjulet.. igen.

Jag brukar försöka "hålla mig i skinnet" när jag är med andra. Det vill säga, jag kräks inte, laxar inte, äter lite (men som kan förkläs som normalt). Men i lördags så spårade det ur.

Jag skulle gå ut, så innan så gjorde jag verkligen allt för att bli av med min förstoppning, kaffe, cigg, plommon.. Men det gick inte. Så jag smög med en microlax för att ta senare, tänkt och gjort så kunde jag bajsa efter bara några minuter.. men nu är jag orolig att någon såg min tomma microlax-förpackning, trots att jag virade in den i massor av papper och slängde längre ner i papperskorgen.. Kände mig lite knäpp att laxa medan jag var med andra, nä, det ska inte hända igen.

Det känns som att jag alltid har små projekt som jag försöker ro i hamn, är det inte att vara bäst i skolan så är det att vara duktigast på jobbet och att ha det bästa förhållandet. Tyvärr är just förhållandedelen ganska svår när man är skadad och har en konstant omättad brunn av bekräftelse. Det är där jag försöker förändra mig mest just nu. Jag försöker, det är svårt för hur ska någon någonsin tycka om mig på riktigt?

Med maten, ja det går sådär. Igår så beställde jag pizza, åt en fjärdedel, tittade på tv, tog en till fjärdedel, drack en smothie, tog en till fjärdedel, några godisar och sedan gick jag in på toaletten och stoppade fingrarna djupt ner i halsen och hårda pizzaklumpar gjorde ont i halsen up väg upp. Egentligen var jag inte ledsen, mer.. tom..

Som ni förstår så är det mycket som händer. Jag har ont i magen, hjärtat och i livet. Ingenting blir som jag vill. Som vanligt.