Oj, min blogg fyllde 3år igår. Eller idag, hur man nu vill räkna. Jäklar vad tiden går snabbt, vad hände? För tre år sedan hade jag ganska nyss flyttat till Stockholm, jag flyttade (givetvis) för att få vara ifred med mina ätstörningar och det har jag fått vara. Jag har aldrig funderat på varför jag tycker så illa om att få besök, förrän nu. Det går bra när någon vill komma över bara för ett tag, för en förfest eller att titta på film. Men när någon vill komma och hälsa på så får jag genast panik, hur ska jag kunna dölja mitt ätstörda liv? Vart ska jag gömma mina ephedrapiller, mitt microlax, mina tio chokladkakor? Hur ska jag nu kunna äta? Besök kommer för nära inpå och jag klarar inte av att hålla uppe min fasad.

För tre år sedan dejtade jag Puppy. Vi hade träffats ute i stockholmsnatten och pratade och kysstes natten igenom. Det dröjde inte länge förrän mina ätstörningar gjorde sig påminda inför honom. Mina byxor hängde, jag spillde vatten i hans säng av svartsjuka och jag grät på dagarna när han inte hade hört av sig. Ungefär som det är med Den Speciella nu, jag måste måste måste sluta känna mig övergiven när de har sitt egna liv.

Om man räknar med att jag har promenerat 1 timme om dagen de senaste tre åren (lågt räknat dessutom) så har jag promenerat ca 700 mil. Det är 327600kcal eller -46.8 kilo, men det har jag givetvis inte gått ner.

Men de senaste tre åren har varit massor av glädje också, kanske hade den varit större utan anorexi och bulimi, men jag har lärt känna många nya vänner, påbörjat min utbildning, varit kär och fått mersmak på livet. Jag vill överleva detta, som skinny ass, men ändå.