Det var länge sedan jag fick kommentarer om att jag måste "bli frisk", men detta fick jag idag:

"Vad sägs om att söka hjälp, för du är verkligen sjuk min kära!!!, livet som frisk är så mycket bättre, jag lovar!!"

Vad ska jag säga? Ibland vill jag verkligen verkligen bara sluta tänka som jag gör, kunna äta och vara glad. Något av det jobbigaste med allt är att jag är så ensam i det här, jag isolerar mig från min omvärld och vill inte vara med på sociala tillställningar. Hela hösten har jag tackat nej till allt som min klass har hittat på, tackat nej till alla tillställningar med jobbet och tackat nej till dejter, allt på grund av mina ätstörningar. Mina tankar tar enormt mycket tid och kraft och jag ger allt vad jag kan, jag skulle ge vad som helst. Och ibland när jag ger så mycket till mina ED och knappt går ner något, då vill jag ge upp, det blir som inte värt det.

Men när jag får dessa tankar om att bli frisk så vet jag samtidigt att det går inte. Det går inte. Jag finner en sådan enorm trygghet i ätstörningarna, jag är ingenting utan. Jag vet ingenting annat. Och som den anonyma kommentaren antyder är "livet så mycket bättre" om man är frisk. Vad är det som är så jäkla bra?