Jag har inte ens gått och lagt mig än. La mig för att läsa en anabok som jag har haft i säkert 10-12år. Så kommer jag på den utomordentliga iden att kika vad mina gamla ana-/mia-vänner har för sig. Och nu rinner det ett par tårar för den enorma  saknad jag känner att tillhöra ett sammansvetsat gäng, för någon som vet hur det är och för att ingen av dem är friska. De som hade bulimi har fortfarande ett helvete med hetsätning, kompensering och självhat. Och de som hade anorexia svälter fortfarande, räknar kalorier och driver pro-ana-bloggar. Som jag.