Tidigare idag pratade jag om att min gamla tränare berättade en sak för mig när jag ganska nyligen hade börjat träna för henne. Vi pratar om Elia då ca tolv år gammal. Jag kom från en grymnastikgrupp som var ganska nystartad och jag kände att jag ville satsa hårdare så därför bytte jag upp mig till hennes grupp. Jag trivdes direkt och den sommaren så åkte vi på ett träningsläger. Lilla Elia hade precis upptäckt njutningen med viktminskning, hårdträning och svält. Den följande hösten skulle jag börja sjuan på högstadiet och därmed byta skola, nervös var bara förnamnet.

Vi tränade stenhårt under träningslägret (som låg närmare 60 mil från vår frosstaden) och den dagen vi skulle åka hem så skulle vi äta på McDonalds. På den tiden var det inte alls lika vanligt med skräpmat (iaf inte där jag kom ifrån) och jag ville verkligen kunna äta någonting, det blev en hamburgare, ni vet den som kostar ca 10:-. Sedan fick jag en sådan kramp i magen så jag var tvungen att gå på toaletten, jättelänge. När jag äntligen var färdig så stod hela bussen och väntade på mig.

Jag vet inte hur lång tid senare som min tränare berättade detta för mig, men kanske en vecka, en månad. Hon berättade iaf om en annan gång när hon hade varit på träningsläger förut och där hade det funnits en jättespinkig tjej. Likt vårat träningsläger så avslutade de med ett besök på McDonalds och den lilla, spinkiga tjejen hade beställt hur mcyket mat som helst. Efter att hon hade ätit upp allt så hade hon gått iväg på toaletten.

När hon berättade detta för mig, så förstod jag att hon förstod. Att hon visste att jag också var "sådär", ätstörd. Hon är egentligen den enda som har konfronterat mig med mina ätstörningar. "Du måste äta ordentligt" sa hon vid ett tillfälle "det gör jag" svarade jag, "nej det gör du inte". Där var det ord och inga visor. Jag och min gamla tränare har fortfarande kontakt, ytterligare tolv år senare.