Nä jag var kring tio år så flyttade vi, inte speciellt långt men tillräckligt för att jag fick nya kompisar i mitt nya område. En av de som jag lärde känna var min granne som bara bodde några hus bort, hon är nog det elakaste barn som jag någonsin har träffat, hon brukade hälla sand i småbarnens hår och säga att det var från gud (ja, vilken jäkla fantasi :)). Min granne var iaf väldigt överviktig som barn och var det under uppväxten också, ungefär som barnen på bilden. Vi umgicks inte så mycket utan det var mer att man sågs ute på gatan och hängde i stora barngäng och lekte. På somrarna hände det att vi brukade frossa tillsammans, jag, hon och hennes syster köpte glass, maränger och chokladsås och vräkte i oss, ja fastän jag var så smal så hände det redan då.

När jag precis hade börjat gymnasiet så var hon på sina sista år på högstadiet och vid det laget umgicks vi inte alls, vi sa hej och pratade när vi sågs men inte mer än så. Vid den här tiden började grannen gå ner i vikt, hon gick säkert ner 15 kg och pratade inte om annat än mat. Från att vara ca 155 cm och väga 70 kg så gick hon och blev normalviktig på kanske 55 kg. Vi ses inte alls ofta men jag tycker att hon har lyckats hålla sin normalvikt, visst hon är inte tjock, men i mina öron är det nästan synonymt med att vara normalviktig. Jag vill iaf inte vara normalviktig, undrar bara vad hon tänker när hon ser mig.. "ditt jäkla ED-offer, ska jag hälla sand i ditt hår" haha..!

Vilken jäkla rutten dag. Har hunnit fälla några tårar, varför? Mest är det för att hur jag än gör så känner jag mig så dålig. Känner mig ledsen att jag aldrig duger, att ingen ser mig. Att jag inte har någon som tröstar mig, ingen som vet att allt är fel.

Det sägs att man drar sig till en viss typ av killar, jag gillar ensamvargar. De som inte pratar så mycket om man inte känner varandra, men när man är ensam så är de så mycket människa. De bryr sig, på riktigt. De är sådanna som man aldrig riktigt vet vad de tänker på, men man känner sig alltid trygg.

Snart är det helg, vill ingenting.

Ibland känner jag mig så sjukt gammal. När jag utövar mitt största intresse nätspinkeri så snubblar jag ibland in på småtjejers bloggar. De är 16-17 år, har dagarna fulla med aktiviteter, bloggar om allt, är förlovade, går ut och klubbar mitt i veckan och har "dagens outfit" som en kategori. Jag känner mig gammal, jag orkar inte gå ut mitt i veckan, jag orkar inte alltid göra massa saker och jag har ingen pojkvän (och om jag skulle skaffa en nu så känns det som att det blir för livet).

När jag var 16-17 så gick min tillvaro ut på att hitta mig själv. Visst jag tränade och umgicks massor med kompisar (kunde knappt vara ensam på den tiden) men efter dagen var slut så låg jag på kvällarna och skrev och tänkte. Jag har massa texter från min gymnasietid om hur jag mådde, noveller, dikter och bara små ord. Visst, på den tiden var mina ätstörningar även då en stor del av livet och det kanske är därför som jag funderade så mycket på välden omkring mig. När man är i den åldern är det vanligt att fundera på existensiella frågor, så varför gör inte alla unga bloggtjejer det idag? Är det en generationsfråga? Eller ett storstadsfenomen?

Vad jag mer börjar undra över är vart är deras föräldrar? Hade jag varit 16år och gått ut på en klubb (om man överhuvud taget hade tagit sig in) så hade min mamma först spikat upp mig på vedboväggen och sedan satt dit klubben för att ha serverat alkohol till en underårig (ja min mamma är en tuffing). Jag fick inte dricka alkohol, visst jag gjorde det i alla fall, men aldrig, aldrig att mina föräldrar hade accepterat det för den sakens skull. Som att det legitimerar att en underårig dricker alkohol om det görs i hemmet, hur tänker man då? När jag var 16 så hade jag ändå med mig så mycket insikt att jag visste att det förmodligen inte skulle hålla livet ut med mina pojkvänner, cynisk redan då? Kanske det, men här sitter jag nu utan mina ungdomskärlekar så någon substans hade mina tankar.

Och vart får dessa tjejer alla pengar ifrån? Fikar, shoppar, har egna mobiler (=räkningar). Vid 16 har man sina studiemedel, vad ligger de på idag 750:-? Hur kan det räcka till allt det där? Nä, såklart, det gör det inte. Varför vill man som förälder göra sina barn en björntjänst och ge så mycket mer pengar så att de får en levnadsstandard som de aldrig kommer att kunna bibehålla när de ska klara sig på egen hand?

Visst, jag är lite avundsjuk. Men bara på att matsmältningen som när man är 16 är helt sjuk snabb. Innan kroppen har gått från ungdom till vuxen så är den så smal, samtidigt som man börjar få bröst och höfter. Men sedan eskalerar det och när många kommer i 20-årsåldern så har de ridbyxlår och lovehandles som till och med michelingubben blir avis på. Jag är glad att ha en så pass "ung" kropp som jag har. Små höfter men stora bröst, perfekt. Synd bara det här med att äta och vara smal på samma gång inte går ihop riktigt, som det gjorde för 8 år sedan.

Jag bara väntar på att dessa tjejer blir äldre och får nedsatt metabolism, får en större kroppshydda, blir cyniska som jag och föraktar de tjejer som då är 16.

Men åh, nu sitter jag här fastän jag skulle ha gått och lagt mig för länge sedan. Men jag behöver lite fritid då jag kan få göra lite nördiga saker som surfa runt och titta på olika onödiga saker och kläder jag vill ha, dessutom måste jag underhålla mitt nätspinkarintresse. Jag har nu nätspinkat på en gammal kompis, jag "gjorde slut" med henne för ca två år sedan, haha alltid när man pratar om att göra slut med en kompis tänker jag på Seinfeld-avsnittet då Jerry gör slut med sin kompis och de beter sig som ett par, det är humor! Iaf så har hon försökt att reparera vår vänskap och vi träffas ibland när jag är i frosstaden och säger hej, men det är inte så att vi umgås eller är kompisar som förr. En mer egoistisk människa får man leta efter, alltid var det hon som var sjukast, hade ondast, var mest synd om och givetvis hade hon den mest besvärliga graviditeten i världshistorien. Men klart jag måste nätspinka, hon gör nämligen något som jag gör, har något som jag har, något som är hemligt och nästan ingen vet om. Jo, hon är också en ätstörd människa.

Jag har slut på pepsi max, faktiskt har jag nog slut på allt som är tillåtet i Elias hem. Imorgon måste jag handla, eller det går inte, jag jobbar juh, men åh! Det blir nog att äta gröt innan jag far till skolan, det är en sen dag imorgon, skönt med sovmorgon. Gröt (fullkorns såklart) är grym mat, billigt, mättande, smalt och gott. Egentligen borde man (jag) äta det oftare, det är bara så gott med mina smalmackor, mmm mat.

Jo, jag träffade förresten killen från sittningen igår, han som jag gick och höll i handen halva kvällen. Vi stod och pratade lite, det var faktiskt lite spänt, råkade flirta lite tror jag. Har blivit lite flirtande den sista veckan. A (killkompisen) frågade ut mig idag om hur ofta jag blir stött på, utbjuden och liknande. Han tyckte att det var helt sjukt "jag blir glad bara någon stöter på mig" sa han. "Happ, jag tycker mest att det är jobbigt" sa jag, jag vill vara ifred juh. Men jag blir så ambivalent när det kommer just till denna frågan. Jag hatar att bara vara en söt tjej, samtidigt som jag älskar uppmärksamheten, jag kan inte rå för det. Kan man inte både få äta kakan och ha den kvar? Nähäpp, gonatt.

Känner mig deppig. Vaknade upp på kungsholmen tillsammans med fyra andra figurer, varav en av dem var Red. Resten var hennes kompis och hans kompisar. Jag somnade sött och oskyldigt så fort jag la mig ner men Red hade tydligen hånglat loss. Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet igår, ja nästan mer än vanligt.. Men nu känner jag mig så tom, äcklig och ensam, som alltid på söndagar efter utgång.

Lyssnar på "Vaken" på P4. Jag älskar radio. Förut lyssnade jag alltid på Vaken och Rix morgonzoo. Men det är lite svårt att kombinera de två om man ska ha ett normalt liv med skola och jobb.

Idag kallas jag för deppjäntan
Vad gjorde du igår vid den här tiden? Var ute på stureplan med ett glas skumpa i handen, dansade och pratade.
En låt som beskriver dig just nu? Snow partol, Chasing cars. Depp, kärlekskrank och lite mer depp.

Tänk om alla mina kompisar och vänner visste det här om mig, hur jag känner och vilken dysterkvist jag egentligen är.. Vilken musik jag spelar när ingen hör.. Vad jag tänker.. ingen skulle tycka om mig.

När jag har lite att göra brukar jag (om jag har nämnt ibland) nätspinka. Hoppar in och ut ur olika bloggar just nu. Så om ni brukar undra vilka som egentligen läser just er blogg, så har ni svaret här. Jag spinkar. När jag har superlite att göra brukar jag roa mig med att utifrån hur personen skriver gissa på ålder, superkul är det inte men ett helt okej tidsfördriv kl två en måndag natt. När det står något i stil med;

"Åh, jag e så trött. Skolan suger, mamma suger och jag har typ håriga ben" så skrattar jag lite rått (men absolut inte elakt) och kommer ihåg mina jobbiga problem på den gamla goda tiden. Inget förändras. Fast givetvis använde jag inte det språket när jag var yngre, jag har respekt för min mamma. Mycket.

Mest förvirrad blir jag av alla dessa lite äldre 40+ kvinnor som skriver som en 15-åring, tar hål i naveln och bloggar om familjen. Vad hände med integriteten? Vi 80-talister har ingen, men alla andra generationer, någon? Råkade snubbla in på en sådan sida tidigare idag. Det gav mig ingenting, personen i fråga skrev ordagrant vad hon gjorde varje dag. I stil med;

"Ja,så gick jag upp, klädde på mig och åt frukost. Vi åt fil med frostisflingor och drack varm Oboy till. Sedan gick jag ut till bilen för att åka till jobbet, kom dit vid 7-tiden och började jobba."  Vad ger det? Ingenting. Är det intressant? Nej. En rolig berättelse? Nej. Ens värt att läsa? Nej.

Fast å andra sidan, hur kul är det att läsa en mysko liten ED-flickas blogg som bara pratar om mat. Humpf!

Sitter och läser lite gamla blogginlägg som jag skrev alldeles i början, alltså 2 år och 2 månader sedan. Jag vågade skriva ut så mycket mer på den tiden, för då var det så få som visste vad blogg var och på den tiden kände jag inte så mycket folk i Stockholm som jag gör nu. Jag hade så mycket tankar och åsikter som jag ville att folk skulle få ta del av, numera känns det som att jag inte bryr mig, jag har nog tappat tron lite. Jag hade även så mycket fritid att allting jag gjorde analyserades och tänktes igenom i minsta detalj, "varför sa jag så och varför gjorde han så".


Men vad som slår mig mest är hur roligt jag hade och hur mycket mitt humör pendlade upp och ner, jag var en bergodalbana ut i fingerspetsarna. Den sommaren var en av de konstigaste i mitt liv.. jag saknar mig.

Så sitter jag åter här, somnade vid 20.30 och vaknade efter drygt tre timmar, med smink på och allt. Känner att jag behöver något, en solbränna, ett intresse, en dejt. Visst fan, alla hjärtans dag idag, vilken jävla plåga. Inte för att jag är misunnsam alla gulliga små hjärtegrisar där ute, och inte heller för att jag är singel, utan det är bara en sådan jäkla överskattad bajsdag (mognaden är på topp). Roligaste alla hjärtans dag-grejen någonsin var en singelfest, det säger väl allt!

Jo, åter till att jag behöver någonting i mitt liv, nu är jag less -igen. Förra gången jag var less så skaffade jag mig ett jobb (bockar av), men mitt omättliga behov av nya passioner tar vid efter ett par veckor.. inte så att jag slutar det gamla, utan jag fyller som hela tiden på, tills det blir för mycket.. typ. Just nu känner jag att jag vill bli lite hetare med en smalare kropp och ett gyllenbrunt skinn, fina naglar som inte delar sig och gärna någon att ha regelbundet sex med (J känns bara som något väldigt tillfälligt). Eller någon, han ska vara sjukt het.. är det för mycket begärt?

Eller typ någon att sitta och dricka kopiösa mängder kaffe med, på stan, efter jobbet. Någon Ana, tillsammans kan vi sukta i timtal efter gräddbakelser och kladdkakor, grina åt vårat fläsk och övertyga oss om att livet är så mycket bättre om man är ett vandrande skelett.

Jag måste ha somnat en stund.. även om det inte känns så. Idag känner jag mig lite uppklädd har min nya boomerang-merinoullkofta som jag köpte i fredags och så har jag en classy svinrygg (håruppsättning). Funderar på att ta med ett äpple och en festis (sugarfree, den nya rosa :)) till lunch, men kommer juh få en massa kommentarer som vanligt.. En släkting till mig har fått en tumör i hjärnan och jag menar att jag har svårt att äta delvis pga det.. vilket kanske är sant? Gu vad hemskt det låter, jag har som inte skrivit det förrän nu och det känns.. konstigt. Alltså jag vet att hon är döende, men jag har som inte hunnit reagera på det här ännu.. jag vet inte hur det är att förlora någon på det sättet.. Hur sörjer jag?

Ibland när jag är ledsen brukar jag ta till småkonstiga metoder för att slippa tänka. Det gjorde jag i natt, jag klippte mig. Det hjälper mig faktiskt att få bort det ledsamma, det är som att jag klipper bort det jobbiga, precis som vissa skär sig för att bli av med ångesten inombords. Jag blev faktisk nöjd med klippningen, ingen märkte något såklart, men jag märker juh!

Jag har aldrig skurit mig, men det beror nog mest på att det blir så jäkla fula ärr och jag vill inte att andra ska se att jag mår på det sättet.. ingen skulle nog tro det om mig, att jag har en sådan inre kamp.

Jag känner mig så osynlig. Alla verkar gå omkring och må bra och fungera så som de ska, sen kommer jag.. osynlig någonstans emellan. I fredags frågade min kompis B om vad jag ville, jag blev så förvånad, jag brukar inte säga vad jag vill när det är många som ska komma överens för det blir nog med åsikter redan som det är. Jag brukar tycka att det är viktigare att andra får som de vill så att de blir glada. Jag brukar ha kul ändå. Men jag har juh en stark vilja och det brukar komma fram ändå i andra sammanhang. "Vad vill du då" frågade B, "ehm jag vet inte" svarade jag. "Det är kanske därför vi inte brukar fråga". Men det är juh bara när vi är många.. det blir svårt att bestämma saker när det är femtiotvå olika viljor.. Ibland är det skönt att vara osynlig, jag lever liksom.

Ist för att duscha så såg jag "51 Birch Street". Jag har under seraste halvåret själv fundert mycket på hur väl jag egentligen känner mina nära, speciellt min mamma. Vi har ett väldigt nära förhållande och jag berättar väldigt mycket för henne, hon är den människa som står mig allra närmast och jag är så stolt över henne som människa och det hon har åstakommit. Men jag känner nog inte henne lika väl som hon känner mig. Vem var hon innan hon blev mamma? Jag vet endel om hennes barndom, att den var väldigt svår, men jag vet inte om vad som hände i hennes själ. Nu under julen så gick vi igenom fotoalbum från den tid när hon var i min ålder, vilket vi typ aldrig har gjort, jag har bara sett babyfoton från min egen barndom, men inte innan det. Och hon var som.. en helt annan människa.. jag undrar om hon var lycklig, och om hon hade samma kamp med sig själv som jag.

Inatt var ingen rolig natt. Hade jag inte somnat när jag väl gjorde det så hade jag börjat lipa och typ gråtit hela natten. Det är sällan jag gråter om nätterna numera, jämfört med hur det var för ca fyra år sedan, jämfört med för ett år sen med. Jag vill inte kalla det ångest, det är inte heller panikattacker, det är bara att mitt hjärta går sönder ibland.