Jag känner mig så osynlig. Alla verkar gå omkring och må bra och fungera så som de ska, sen kommer jag.. osynlig någonstans emellan. I fredags frågade min kompis B om vad jag ville, jag blev så förvånad, jag brukar inte säga vad jag vill när det är många som ska komma överens för det blir nog med åsikter redan som det är. Jag brukar tycka att det är viktigare att andra får som de vill så att de blir glada. Jag brukar ha kul ändå. Men jag har juh en stark vilja och det brukar komma fram ändå i andra sammanhang. "Vad vill du då" frågade B, "ehm jag vet inte" svarade jag. "Det är kanske därför vi inte brukar fråga". Men det är juh bara när vi är många.. det blir svårt att bestämma saker när det är femtiotvå olika viljor.. Ibland är det skönt att vara osynlig, jag lever liksom.