Jag är sådan
En jättejobbig baksida med att ha vänner, eller i detta fall, bloggar som handlar om ätstörningar är att allt plötsligt kan vara borta en dag. Jag har tagit upp ämnet förut, men denna gång menar jag inte vänner, utan bara bloggar. Det är nog jobbigare än man tror när man har fastnat för en blogg som man känner igen sig själv så mycket i, eller delar liknande tankar som bara försvinner. Det är just det, att det är så förrädiska sjukdomar att man vet inte just hur länge den "nya favoritbloggen" är kvar, en dag kanske hon vaknar upp och tänker "idag är dagen som jag bestämmer mig för att bli frisk", och så står jag där ensam kvar och det är en väldigt ensam sjukdom som den är. Så försvinner bara den där speciella som man så gärna bara vill krama om och banka in i hennes huvud att hon är fin som hon är och man vet inte ens vad som händer, är hon frisk eller bara väldigt ensam?
Härligt att du skriver igen och att höra hur det går för dig!
Man hoppas ju tjejerna blir friska o att det är därför de lägger av. Jag slutade blogga för att jag vill ta bort så mycket som möjligt ur mitt liv som påminner om bulimin... vill inte identifiera mig med den.. trots att man har den där.. men för vissa blir det ju som lite att man gräver ner sig..
Jag tror du kommer kunna vända denhär dåliga perioden men det måste ju komma vilja o motivation inifrån!
Kramar Marie (marielive.blogg.se)
Hej
Du var en av de som jag tänkte på när jag skrev det inlägget. Hoppas att du mår bättre och tänker mindre "bulimitankar", för det blir juh som du säger att man gräver ner sig iom bloggen. Min har juh funnits i många år, och för mig hjälper dem mer än gräver ner mig.
Hör av dig så man vet hur du mår (alltså övrigt, inte bara bulimi).
Kram