Att ha ätstörningar är väldigt ensamt. Anorexia, bulimi, BED, det blir ens bästa vän, och värsta fiende. Jag har förut berättat om att jag var med och drev ett pro-ana-forum på nätet. Jag hade dagligen kontakt med tjejer mellan 17-35år som alla led av olika typer av ätstörningar och de är de enda som har en aning om vad som jag är och varit med om. Forumet blev nedstängt (som de alltid blir) efter några år och efter det så har jag sporadisk kontakt med några av dem. Som tur är verkar det som att de flesta har blivit bättre, för nog är det så att när man är så pass nära och pratar i timmtal varje dag så drar man ner varandra i skiten, längre och längre ner i sjukdomen och i och med att de stängde ner vår sida så hade många en möjlighet att bli friska. Under tiden vi drev forumet så kom det och gick många tjejer, alltid så peppade vi "avhoppare" som valde den friska vägen, men nu verkar det som att jag är ensam kvar och det är jäkligt ensamt.

Så numera har jag inte så mycket kontakt med andra "ätstörda" för att det är för jobbigt när andra blir friska och jag står ensam kvar..