Nu har det gått lång tid sedan jag sist hetsåt och kräktes. Tanken har funnits där, men med low-carb-dieten så har det gått ganska bra, normalt nästan. Men idag var det så nära så nära. Efter min kycklingmiddag gick jag på promenad, jag var alldeles mätt och tyckte att det var tungt. Mia smög sig över mig och viskade små söta ord om tomma magar som inte alls är tunga. I många minuter letade jag efter en skogsdunge och smyga upp i och kräkas, men något satte stopp. Min rädsla för fästingar kanske. Eller cyklande barn. Eller så vägrade jag.

Kom strax därefter att tänka på det jobbet som jag slutade efter jul. Där jag lagade mat och kräktes flera gånger i veckan. Jag tror nästan att han visste. Mina konstanta toalettbesök. All mat. Choklad som försvann. Tårfyllda ögon. Matrester i toaletten.. Men det kanske är för jobbigt att veta, lättare att låtsas som om ingenting händer..?