Vilken jäkla rumpa!

Kim Kardashian, är egentligen inte känd för någonting förutom hennes vänskap med Paris Hilton. Jag skulle dö om jag hade den rumpan, fy fan!

Visst, det kan vara fint med kurvor (bara de inte finns på mig) á la Jessica Alba, men detta.. detta är hemskt. Finns det ingen fettsugning för stora ass? Dessutom borde det ligga i Kims eget intresse att bli av med den där barlasten, för det ser minsann inte ut som att det är lätt att bära runt på.

Som jag har sagt förut så har jag absolut ingenting emot överviktiga människor, jag snarare finner de fascinerande och vackra på något sätt. Men det här? Det är bara.. äckligt. Vad tycker ni?

Hennes rumpa är ingenting annat än äcklig!

Jag känner egentligen likadant, både inför diagnos och medicin. Men jag är samtidigt fruktansvärt trött på mitt liv. Jag kände att jag blev tvungen att ge det en chans. Medicinerna känns knappt och terapin kan jag inte säja så mycket om. Jag har bara vart på några få. Bantning funkar egentligen riktigt bra. Så jag kan alltid återgå till det om vården inte är något att ha.

z- som vem?

Vingklippt- Klart man ska ge det en chans, what the heck, det kanske funkar och då är det lätt värt det. På något sätt så hjälper det alltid att "banta", det reducerar det onda.. eller så är det just det som det inte gör?

Bantning och svält tar så mycket tid och energi, så att det inte finns plats för allt annat som gör ont.

Det är sant, det tar verkligen all tid och all energi.
Jag har knappt tid att jobba ;)

Förut när jag jobbade halvtid (ca 15-19 vardagar), det var då min bantning gick som bäst..

Värdelöst. Själv är jag sjukskriven för att hinna med. (Egentligen är det pga depressionen)

Och jag ska "bara" jobba för att hinna med mina ätstörningar. Vet folk i din omgivning om dina ätstörningar och depressioner? Skrev läkaren bara ut massa piller åt dig, bara sådär?

Alla vet om depressionen. Men matproblemen är det bara min älskade pojke som misstänker. Visserligen har jag sagt till folk att jag bantar, men det är ingen som tror på det. De tror jag skämtar om det ?bara för att jag redan är smal och inte behöver det?.
Det har varit mycket hit och dit inom vården. Men när jag kraschade i december, fick jag ut medicin utan några större problem. Sen funkar de inge vidare.

Var det inte konstigt/svårt att berätta för folk om depressionen? Jag kan inte ens säga att jag är ledsen, jag kallar min höst "en tung höst" för alla som frågar om jag var nere, "men jag mår bra" tillägger jag.

Sexet (mitt ex) har precis börjat med anti-depp-piller han med. Han har inte märkt av något än så länge..

Jo, det var verkligen jätte svårt. Men allt "kom fram" eller hur jag ska säja, när jag försökte ta lvet av mej i våras. Så det var min mamma och min älskade pojke, som berättade för de flesta.
Det är svårast att prata med dem som aldrig "varit där". Då nöjer jag mej med att säja att "det är lite
jobbigt just nu". Ofta känns det som om allt tycker att jag är misslyckad eller en svag människa. Men jag orkar liksom inte med att hålla på och ljuga och dölja saker, längre. Jag var inte ens bra på det. Sen har det faktiskt fört med sej några bra saker. Exempelvis har min mamma slutat tycka att jag är lat. Numer tycker hon jag är stark som kämpat så många år.
Mycket om mitt liv.
Hur många i din närhet vet något?

Ja, jag håller med. Om man mår dåligt så känns det som att folk ser ner på en, att man är svag som du säger. Hur gick det till när du höll på att begå självmord, om du orkar berätta?

Den enda som vet någonting om att jag har ätstörningar är mitt ex (Sexet som jag kallar honom ;)). Sedan så har jag ett par kompisar som vet om att jag hade problem när jag var yngre (typ 8 år sedan) men ingen har en aning om vilken omfattning detta har.

Skönt att din mamma har ändrat attityd. Min mamma blir också "mjukare" när jag har det tungt..

Själv ser jag det egentligen inte som ett självmordsförsök, men det gör det inom vården. Jag ville bara ha lugn och ro. Så en morgon när jag vaknade kände jag att det fick vara nog. Jag bestämde mej för att ta en Alvedon. Sen en till. Sen en till och så vidare. Jag hann ta 30g innan jag kände något. Sen mådde jag bättre än någonsin under några timmar, tills jag började känna mej, trött, konstig och illamående. Då väckte jag min pojke och förklarade att jag gjort något riktigt dumt. Han vart fruktansvärt arg, men samlade sej fort och ringde giftinformationscentralen och min mamma. Därefter mins jag inte mycket mer än min spypåse. Jag blev inskjutsad till akuten. Fick kol och kräkmedel. Blev inlagd med dropp i två dygn. Fick träffa en läkare från psyket, som jag inte heller mins. När jag fick åka hem var det med restriktionerna ingen medicin eller alkohol de närmaste månaderna och aldrig mer Paracetamol. Jag hade stora förändringar i mina levervärden och läkaren trodde jag skulle få leverskador. Därför var jag tvungen att lämna nya prover veckan efter. Dessa visade sej, som tur var, vara normala. Därefter var det meningen att jag skulle börja i samtalsterapi, men den har det, som sagt var, inte blivit så mycket med.

Aha, då förstår jag. Det är som "lättare" att hamna sådär än att typ planera ett självmord. En sådan grej känns det som att jag också skulle kunna göra, men inte egentligen för att ta mitt liv, utan mer att bara få lugn och ro.

Du hade en jäkla tur att levervärdena var normala. Känns det som att du vill börja samtalsterapi, eller vill du vara utan?

Jag ville aldrig dö av det. Men visst planerar jag ibland. Det skulle vara en enkel lösning på allt som plågar mej.
Jag vill gå i terapi, men hittils har jag bara blivit runtskickad. Ska träffa min nyaste imorgon. Jag gillade henne inte första gången. Gör jag inte det nu heller, så får jag byta igen. Jag har snat testat alla i den här staden + ett helt gäng i grannstaden.
Har du funderat på att ändra på saker i ditt liv? Eller är du nöjd med allt som det är nu? Jag själv ser min svält mest som ett sätt att hantera andra saker. Jag gillar hungern och smärtan mer än att gå ner i vikt. Visst triggar vågen men till mer, men ofta känns det som jag skulle klara mej utan en snygg kropp, iutbyte mot ett ångestfritt liv.

Det är svårt att hitta någon att anförtro sig åt. Jag skulle också ha svårt att tycka om, eller kunna anförtro mig bara "sådär". När jag träffar nytt folk är jag alltid glad, ja spelar glad iaf.

Jag vet inte riktigt. Visst har jag funderat på hur det vore att vara frisk, men jag vet inte alls hur det är. Jag anser att mina ätstörningar började när jag var 12 år, men jag har så jäkla mycket kropps-, mat- och viktminnen från det jag var liten. Egentligen går det nog långt långt tillbaka. För mig har det blivit ett sätt att kontrollera min tillvaro med allt som är kaotiskt runtomkring. Jag har alltid mina ätstörningar. Jag gillar också hungern och smärtan, men ännu mer en fin kropp.