Känner mig så jävla äcklig! Jag har inte promenerat idag, jag har inte tränat, ingenting. Det enda jag har gjort är att stå hela dagen, typ rakt upp och ner i 7 timmar, vad kan det ha förbrännt? Inte mycket iaf, typ 400-500 kcal och det gills inte ens (för det är inte inom kategorin "träning"). Sedan när jag kommer hem så lägger jag mig för att se på tv och koppla av lite innan jag ska på en snabb entimmes prommis så somnar jag. Vaknade 00.20 och svettades som en liten gris, så jävla onödigt.

Ska säga hejdå till S imorgon när jag har slutat. Jag vet inte om jag någonsin har berättat det här eller om jag har undvikti det pga dåligt samvete, men när vi blev tillsammans för 4 år sedan så smittade jag honom med mina ätstörningar. Okej, kanske inte "smittade" men när han märkte hur jag höll på (hela jävla tiden) så anammade han mitt sätt att tänka, så idag har han också problem med mat. Jäkla knäppelia. Ännu värre är att han är inte den enda, en gymnasiekompis från frosstaden (som har barn och allt), J (klasskompis förra året som jag berättade om då) och 'rosavita' från frosstaden (och hon var juh smal från början). Fast jag tycker inte helt att jag ligger till skuld för allas matproblem, skulle vara lite för enkelt och så lättpåverkade är inte människor. Det är förmodligen deras egna hjärnspöken som jag skakat till liv, jag vill verkligen att alla ska slippa detta bajsliv.

Nu ska jag röka från fönstret, busigt upptåg på en lördagsnatt. Patetiskt :)