Man behöver inte oroa sig för mig, jag klarar mig fint. Jag har inte alltid kört med "minusmetoden", jag har nog prövat det mesta, har juh hållt på i ca 12 år. Som störst var jag en jätte, jag skäms så mycket för den tiden, så jag förtränger den. Men när jag var som störst.. så mådde jag som sä,st...

Men hur mycket vägde du? och hur mycket väger du nu? Ska du gå ner mer i vikt? Vad är ditt mål? Vilken klädstorlek vill du ha? Vill du ha bröst och rumpa?
Många frågor, men jag är så nyfiken på hur du tänker. /Malin

Ärligt talat så vet jag inte hur mycket jag vägde när jag var riktigt tjock, jag vågade aldrig ställa mig på en våg. Mina kompisar säger att jag överdriver, och att jag inte var så tjock som jag säger, men det var jag!!! Nu väger jag typ 54-55, jag har precis varit med familjen över jul och gått upp, målet är 44kg. Det är lite, jag vet. Jag har idag ganska stora bröst och ganska lite rumpa så jag vet att det är så även när jag väger kring 50. Under 50-sträcket så vet jag inte hur jag kommer att se ut. Är du själv pro-ana?

Pro-ana? vet ja inte ens vad det betyder, haha
ja väger strax över 100-strecket nu, kör pulver och det har gått bra nu i 2 veckor. Vll gärna gå ner 40kg, men nöjer mig med 10 innan mars. 40kg ska vara borta lagom tills nästa jul, det får ta den tid det tar, jag har ganska störd relation till mat, äter inte för att jag är hungrig, utan för att stilla nåt begär som jag inte vet hur jag ska få bort på annat vis.
Hur lång är du? Satsar du på att bli normal eller underviktig?

Har du hört talas om BED (binge eating disorder), det är ungefär som bulimi utan att man kompenserar (dvs tränar eller spyr). Jag anser att jag hade det när jag var som tjockast, och jag anser absolut att det är en lika jobbig ätstörning som tex anorexi. Det är så långt ifrån en normal matrelation man kan komma, (om du har lust kan du juh googla om BED, för att se om det passar in på dig) för det du säger tt du stillar ett begär som inte har med mat att göra, det gjorde jag också, det kanske jag fortfarande gör- fast tvärt om. Jag ligger på gränsen till undervikt nu (BMI kring 19-20) fast det syns verkligen inte, jag är ca 165 cm.

Jo, jag har nog en lätt form av BED då, det verkar stämma, jag skulle gärna gå och hypnotisera mig så jag kunde fokusera på nåt annat än mat. Känns osm om allt jag gör i mitt liv, gör jag för mycket. Tränar jag så gör jag det för mycket, eller inte alls, likadant med mat, äter jag så gör jag det för mycket, eller inte alls.
Men är du 165 så är en vikt på 44kg inte så himla lite, de flesta modeller väger väl runt 50kg, och dom är ju oftast 180 och längre. Skönt att höra att du inte vill bli smalare än så iaf. Bara du mår bra!!
Känns lite skumt att jag vill bli av med så många kilo som du i slutet vill väga dock, haha.
Kram Malin

Det där "allt eller inget-tänket" är typsikt för människor med ätstörningar. Antingen är man duktig, eller dålig. Svälter eller frossar. Är överpresterande eller ligger bara i sängen, osv.

När jag väger 44 så har jag ett BMI på 16, vilket många av modellerna har, men det är givetvis inte därför jag vill väga så, utan för min egen skull. När man har ett BMI kring 13 så dör man (fast det är iof lite olika).

Här kan du räkna ut ditt bmi:
http://www.markazits.com/diet/bmi.php

Kram

jag vet inte om ni inser hur destruktiv den här diskussionen är.
Malin: att du kan läsa hur Elia späker sig själv på ett sätt som är livsfarligt, och sedan skriva om det i en postitiv anda, gör mig vettskrämd.
"44 är inte så lite"?
Och nej, man behöver inte dö för att man har ett BMI på 13. Jag överlevde, vilket förvånade läkarna. Men det hade lika gärna kunnat gå åt helvete.
Jag måste ifrågasätta ert omdöme...

Anonym, står du inte för vem du är och vad du tycker? Egentligen skulle jag inte svarat på ditt inlägg alls då du antagligen skäms för vem du är?
Jag tror knappas Elia vill höra att det hon gör är fel, det har hon nog fått höra till leda.

För höra liknande saker hela tiden, men jag vet, och de som har varit i samma situation vet att jag vet. Även om det är farligt osv, så är det egentligen för att överleva..

Hej igen!
Det är jag som är "anonym". Egentligen heter jag Elinore, om ett namn nu känns viktigt. Och nej, Malin, jag skäms inte över vem jag är idag. Däremot är jag inte speciellt stolt över den situation som jag försatte mig i när jag en gång började svälta mig själv.
Elia: Jag tror säkert att du vet. Men innerst inne förutsätter jag också din medvetenhet om att det i grund och botten INTE handlar om att överleva. Det handlar bara om att DÖ LITE SNYGGARE, därför att livet i sig självt är för svårt att ta itu med. Det är inte ett sätt att leva, utan ett sätt att dö. Bara lite mer utdraget, så att det verkligen känns...
Min kommentar var inte menad som någon aggressiv kritik, utan snarare som en liten "omtanke". Även om jag misstänker att du inte uppfattar det så... Ta hand om dig. Du förtjänar bättre, och jag tror att du vet det också :)

Hej Elinore. Jag tog inte ditt inlägg som kritik, men det är något som går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag har människor i vardagen som tjatar på om mat och att jag ska äta (både djupare och ytligare) men jag tar inte åt mig. Varför- för att andra människor kan omöjligt veta hur jag tänker och känner, även om du har varit i samma situation betyder det inte att vi tänker på samma sätt, möjligtvis är det så, men det är helt omöjligt att veta. Alltså jag vill inte dö, jag kommer inte att dö och gör jag det så finns det inget annat sätt jag hellre vill dö på än genom anorexi.