Egentligen kom jag på en grej.. Det var inte han, det var känslan. Jag är en tillsynes flirtig, lättsam och känslokall tjej, men vad de inte vet är att jag bär denna mörka sida. En sida som består av självförakt (som bara ni ser) och när jag väl tror mig gillar någon så giper jag tag i känslan som en järnklo. Jag träffar en hel del killar, jag gillar det som fan, men egentligen vill jag bara ha en. En stor varm famn som tröstar mig när jag hatar mig själv, någon som gillar sex lika mycket som jag, någon som inte försvinner.. Och han var inte den.

Det är okej med mig, fastän jag var så "ledsen över honom" så har jag redan träffat någon ny. Det är så jag gör..