Jag har försovit mig. Jag kommer inte att hinna allt som jag hade tänkt mig idag, funderar faktiskt på att strunta i allt viktigt och bara åka in till stan och shoppa loss ordentligt innan jag ska jobba en sväng.

Idag vaknar jag ganska platt och vrålhungrig. Har drömt sexdrömmar i en värld som såg ut som sagan om ringen (fast det fanns inga dvärgar eller hobbits eller så). Vi byggde upp en stor spelplan, sedan tände vi en eld på spelplanen och en hel värld öppnade sig. Vi gick runt på något som såg ut som en marknad och helt plötsligt fastnar mina tår i en hiss (en hiss liksom?) så jag börjar blöda. Och så kommer det fram en kille som ska hjälpa mig...

Jag har verkligen ingen lust att göra någonting idag, varför sa jag att jag kunde jobba för?! Aja, lite vitaminer och kaffe kanske får mig att bli gladare.

Pratade lite med Johan-kanske på MSN igår, jag gick faktiskt mest in där för att se om han var där och så skrev han till mig. Jag tycker att det blir så opersonligt på MSN, så jag gick efter bara en liten stund. Jag ville främst se om han var hemma, liksom bara för att veta. Grejen är den, att det är alltid han som hör av sig till mig. Det där är så himla fånig egenskap som jag har, jag får inte vara den som är mest på, inte bara med Johan-kanske utan alltid. Så jag vet att vissa killar blir less på att jag "spelar svår" när jag egentligen bara har den egenskapen. Men jag håller med om att det är fånigt att inte höra av sig om man vill. Vem vill hela tiden vara den som försöker?