Åh, kär är jag väl inte. Men beroende. När jag börjar tycka om någon (vilket händer väldigt väldigt sällan) så tycks jag verka oberoende och sval, men det är inte verkligheten. För när han inte har hört av sig så gråter jag, hetsäter och kräks. Det är jättejobbigt men på samma sätt som det är med min ätstörning och allt annat jag gör så är det så skönt.

Nu känns allt helt okej, jag vet att han tycker om mig, men jag vill ha honom här. Jag har känt honom väldigt länge och jag vet att det här är mer än någon vanlig förälskelse, för båda. Töntig, det är båda två, världens nördar. Kärleksnördar.

Tänk om det trots allt blir vi.