Just nu hatar jag verkligen mitt liv, mig. Ingenting är något att ha, mitt jobb, min lägenhet, min kropp, allt vill jag bara kasta ut från mitt fönster. Många våningar ner, död grå röra. Röra, vilken jäkla röra jag har satt mig i. Varför kunde jag inte se det för några månader sedan, så jag hade kunnat förbereda mitt stackars hjärta. Jag som aldrig aldrig tycker om någon, hur kan jag bli såhär i en handvändning? Först var det Den Speciella, sedan D, sedan Den speciella, sedan D igen och sen Den Nya och nu är det Den speciella igen. Men det är juh därför han är den speciella, det är bara enkelt med andra som hjälper mig slicka mina sår och tejpar ihop mig när jag är trasig.

Och nu i lördags träffade jag åter en ny. En ny-ny som bara hade fin brun muskulös kropp och tröstade mig på ett fint hotell. Men jag ville inte, inte ens en kyss. Men jag somnade på hans bröstkorg och visst blev jag tröstad när Den Speciella hade bättre saker för sig. Kände mig så jävla äcklig när jag åkte hem på söndagsmorgonen, skäms som fan men berättar inte för någon. Som vanligt.

Min mamma har pratat ätstörningar med mig. Hur mycket som helst, nästan som att hon ville säga till mig att hon minsann vet. Jag har lett, jag har lyssnat, jag har svarat och sedan har jag gått och köpt glass och hetsätit och kräkts. Igår (söndag) när jag kände mig som en äcklig slampa, övergiven och patetisk satte jag i mig all mat (som inte ens var min egen) och åt och åt tills det gjorde ont i käkarna, sedan när jag hade kräkts upp allt så kändes det som att jag hämnades på alla. På den speciella som har bättre saker för sig, på Den Nya som hoppas att få ligga, på D som tror att jag vill ha honom, på vänner som sviker, på gamla klasskompisar som raggar och på mamma som inte fattar. Jag visste att jag skulle gråta hela denna natt.. hur förjävlig kommer jag att se ut imorgon?