Jag börjar fundera på om jag utstrålar någon slags ätstörnings-signal? Typ "om du överhuvud taget har någonting att berätta om anorexia och bulimi, kom till mig". Jag började prata med en kvinna på jobbet, kvinnan berättade om när hon bodde utomlands och ville anställa en tjej från Sverige som typ assistent/alltiallo i hemmet. "Den första tjejen började gråta efter tre dagar" berättade hon, "ojdå" tyckte jag. Sedan förtsätter hon "och den andra hade bulimi, känner du till den sjukdomen, när man kastar upp". Jo, nog kände jag till den sjukdomen. "Det var verkligen jättejobbigt, hon var supergullig, men sådant är så synd". "Jo så synd så synd" tyckte jag med.