Det är väldigt sällan som jag vill "ha" någon kille. Oftast så träffar jag mina dejter bara för att det är så skönt att ha någon som tycker om en. Men själv så känner jag ingenting och givetvis så gör jag slut ganska snabbt. Mitt sätt att göra slut är att låta allt rinna ut i sanden, ibland blir jag konfronterad med ett "om du inte vill träffas så säg det". Men jag säger det aldrig, jag avvaktar då ett tag och låter det sedan bli allt svalare tills det är slut.

Men ibland träffar jag någon, det hände ungefär vart annat till vart fjärde år. Jag älskar det, och hatar det. Jag blir så fruktansvärt sårbar. Någon jag tyckte om var han jag skrev om när jag började blogga för över två år sedan. Någon som jag älskade är mitt ex, S som jag också skrev mycket om förut. Han är fortfarande väldigt nära och den enda som vet vem jag är, en ätstörd flicka.

Förra sommaren så träffade jag någon. Han och jag var hela sommaren och jag.. tyckte om honom. Jag var så sårbar och känslig, han var så sval och jag visste aldrig vart jag hade honom, vad han tyckte om mig eller om han kände som jag. Sedan for han. Jag sa aldrig någonting och han verkade så oberörd. Nu är han tillbaka, på sätt och vis. Men jag vet inte.. jag skulle vilja våga men han är så sval. Jag är så ovan vid det och det är kanske därför han har fångat mitt intresse. Han är så fin och jag tänker ofta på honom även om förra sommaren är över ett år sedan. Det är för att det är så känsligt som jag inte ar berättat om honom.. Det känns som om jag vågar så kommer han göra mot mig så som jag gör mot alla andra killar. Jag vågar nog inte..