Jag tror inte att det är sant! Det var länge sedan jag var så här.. exalterad. Idag efter min första föreläsning så står hon där, en liten liten Ana med de smalaste små ben som kan tänkas. "Jävla bajs" hann jag tänka "hon är mycket smalare än jag" sedan tänkte jag inte mer på henne, förrän jag stötte på henne i lunchsalen. Jag hade med mig mat för ovanlighetens skull och jag var på jakt efter en kopp, hittade ingen kopp men sprang på Ana igen, hon var också på jakt efter en kopp. "Ja, till min varma koppen" sa hon. Jag trodde att jag skulle dö. Allt var så fruktansvärt uppenbart, hon var så smal och skör, jag var en jättestor indisk elefant brevid henne men samtidigt kände jag samhörighet där vi stod och värmde våra soppor. Hon vet förmodligen inte om mig, jag är inte i närheten i hennes storlek, jag skulle gissa på att hon har ett BMI på 14-15 kanske, helt sanslöst!

"Gu vad smal hon är" sa jag till mina kompisar (hade egentligen en massa förundran i rösten men det uttryckte jag inte). "Ja, jättesmal" sa en kille och rynkade lite på näsan "hur kan hon orka plugga när hon äter så lite, förresten äter du inte mer än så heller". Och då började alla prata om hur lite jag äter, suck. Men hon var som en liten sagofigur, en älva. Lätt som luft.