Jag känner en sådan tomhet, det är som ett stort hål någonstans i mig som aldrig kommer att kunna läka. Idag pratade jag med min mamma, "vad länge sen jag hörde av dig" sa hon. Det är för att jag är rädd att allt ska komma ut nu när jag är svag, samtidigt som jag gråter och vill ringa och berätta allt, i två sekunder, sedan inser jag att det är inte möjligt. Jag har levt med mina ätstörningar i min ensamhet så länge att det är en del av mig. Utan Ana är jag ingenting. Jag var jättesmal när jag var liten, det var viktigt för mig att vara "den lilla smala söta tjejen", när jag var 12 började jag gå ner i vikt för första gången. Egentligen så började allt långt innan dess. Ett av mina första ana-minnen var när jag var kanske fem år och vi var på ett badhus. Där stod en tjej alldeles naken, och så smal, hennes kropp var helt perfekt och jag tänkte "sådär ska jag också se ut när jag blir stor"