Oj! Det här känns lite läskigt.

Finns det någont bättre än bloggar? Nä just det och nu har jag min alldeles egna, satt just och fick verbala utbrott för att jag inte har någon fristad. Ska bli så skönt att få skriva vad jag vill. När och hur jag vill.. och ingen vet vem jag är :)

Min nya-nästan-pojkvän for för någon timme sen, han är fin. Jag tycker faktiskt om honom. Var tom nära att säga det, han har sagt det flera gånger, men jag kan inte. Jag är en känslokall isprinsessa. Aldrig. Jag känner så mycket, alltid.

Vi gjorde middag tillsammans här igår, under tiden fick jag mina tvivel. Kände mig lite kvävd och ville be honom gå, men jag är så snäll och skulle aldrig göra något så oartigt.. kan inte sätta fingret på vad det var, men jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig som en underhållande 5-åring. Jag var väldigt besvärad, kom på mig själv att himla med ögonen när han inte såg, men det blev bättre efter middagen. Varför har jag ett sådant behov att behaga? Vi gick på en mysig hålla handenprommis, hade gulligt sex och jag somnade med handen på hans lår.

Jag vaknade vid 5-tiden, mina ben darrade av ansträngning. Red länge länge och förbrände massvis med kalorier, träningsvärken kommer väl snart. Jag tror han börjar förstå, han tycker inte att jag äter. När han hade farit imorse så kissade jag och förberedde mig för vågen. 53.6! Det dunkade i pannan på mig när jag såg siffrorna. Men grät gjorde jag inte. Innan jag åkte till mamma och fross-staden sa vågen 51.9. Jag har kämpat så jäkla hårt för det här.. och nu är jag tjock igen. 19.7 i BMI *ryser*.

Jag har fortfarande blåmärken efter Sexets utbrott för 2 veckor sedan. För de som frågar föringar jag händelsen, tom skojar bort det, endast mamma vet. Jag hade lika gärna kunna bli våldtagen och misshandlad, för det hade gjort lika ont. Speciellt eftersom han var så kall och äcklig när han gick ner på mig tidgare på dagen, jag blev rädd och det gjorde ont. Han förde in flera fingrar i mig och jag vet att han förstod att det inte var okej, grät när han inte såg. Nu känner jag mig så dum, nästan som att någon skulle hånskratta mig i ansiktet, så dum. För jag trodde att jag och S skulle bli tillsammans igen.. ha! Det var innan alkoholen och det största bråket någonsin, som inte bara förstörde vårat "förhållande" utan tog ifrån mig min bästa vän. När händelser går så fort är det svårt att minnas vad som riktigt sker. Jag tror att jag puttade honom, sen puttade han omkull mig, bet mig i magen och så sparkar jag honom i magen för att få bort honom. Det var så hemskt och oförlåtligt. När jag ligger på en bakgata i fross-staden och gråter så ringer jag Valpen, min nya nästanpojkvän. Instinktivt. Jag tror att det betyder något, så det kanske är värt att jobba lite för? Får se hur mycket han prioriterar mig nu. Jag vet att jag är väldigt krävande.

Nu ska jag på tjockisprommis. Tjockskalle som man är.

_______________________ 18.00

Patetisk. Det är vad jag är. Ingen prommis. Massa smulpaj i magen. Sassa  ringer från Spanien och jag blir på bättre humör för en stund. Sen är telefonen tyst. Ingen puppy och ingen bästis som ringer.. Säkert kommit på andra tankar. Gråter.