Känner mig enormt ensam.

Ligger och steker mig ute på altanen och leker att jag är på stranden med alla roliga kompisar, äter en magnum dubble choklad och ska precis till att spela volley boll.

Det hade kunnat hända. Men alla roliga kompisar gör andra roliga saker, isglass är den enda glassen jag tillåts äta (dessutom finns inte den magnumen längre) och volley boll, det skulle jag aldrig spela i bara bikini. Det vill säga om jag ens vågade visa mig i bikini för alla.

Idag har jag pratat med människor som jag sällan/aldrig pratar med på telefon. Min brors kompis (Oskar #1), min kompis kompis (Oskar #2) och Erik. När Oskar #2 ringde kom jag på att jag hade fylleringt honom i natt, haha. Han är på besök här i storstaden och hörde av sig till mig tidigare i veckan- mycket förvånande, men kul. Inatt hade jag försökt övertala honom till att komma ut och festa med mig och alla andra, han var ute i skogen och kunde inte. Tråkigt. Vi kom iaf överens om att ses i veckan eller nästa.

Inatt när jag kom hem möttes jag av en lapp där det stod "Ta ut soporna!", den hade jag skrivit till mig själv. Eftersom jag hade tårar kring kinderna så tyckte jag att det var måttligt roligt. Hade lust att skriva en lapp tillbaka "Ta ut soporna själv, latmask", det gjorde jag inte. Iställert tog jag ut soporna och hämtade post från brevlådan. Det kändes lite kul att hämta post kl 5 på morgonen.

Nu sitter jag och väntar på att familjen  ska komma hem från sin utomlandsvistelse. Iförd endast ett par genomskinliga string (ja jag solar så när ingen ser), med täckande kläder nära till hands utifall.

Jag både ser fram emot att de kommer och samtidigt gruvar jag mig. Jag vill inte vara ensam, men ändå så vill jag kunna sola i string och gråta högt. Jag vet inte ens om jag får äta av deras mat, inte för att jag ska det.. för jag ska leva på lågkalorikräm i resten av mitt liv.

Läser "Brott och straff" medan jag smälter bort. Jag ska bli en ännu mer bildad människa. Jag ska lära mig nya saker och utöka mitt ordföråd. Jag ska tillhöra sveriges elit och vara en framstående affärskvinna á Antonia Axson Johnsson. Jag vill inte bara äga fina bilar och ha ett stort hus, jag vill vara allmänbildad, ha social kompetens, vara karismatiskt och alldeles.. alldeles underbar.

Så Mr Dostojevski hjälper mig på traven.