Jag har varit så osocial på sistone. Mycket för att jag är sjuk, men det är nog främst för att jag inte orkar umgås med de som är mina vänner. Det är inte så att jag ogillar dem. Det finns nog egentligen ingen anledning, förrutom jag själv såklart. Det är jag som är dum. Och jag blir så arg på mig själv att jag inte orkar spendera flera timmar om dagen i telefon, eller träffas och fika, eller berätta om hur misslyckad jag känner mig just nu. Jag har ingen som helst framtidstro just nu.

Jag vet att jag är ung och kan göra precis vad jag vill. Men det känns som att jag sitter fast med en jätteliten lägenhet som jag knappt kan andas i och det känns så osäkert om jag säger upp den och flyttar till en 2:a-handslägenhet. Rätt vad det är kanske man hamnar på gatan. Jobbet och skolan.. allt är bara en enda röra. Då andra 25-åringar är färdigutbildade så sitter jag här, med många år kvar. Jag tycker inte om när jag tänker denna tanke, men den dök upp i mitt huvud för några dagar sedan. Jag har ingenting att leva för.